Storytelling Hudiksvall

Välkommen att ta del av olika historiska händelser och andra intressanta saker i Hudiksvall med omnejd.

OSTKAKA

Hälsingeostkakan ska gnissla och gneka lite som vi säger. Den hälsingska varianten är fastare och mer ostig i konsistensen än till exempel den Småländska. Det är ett mått på att en hälsingostkaka är bra. Gnekar den inte är det ingen riktig hälsingeostkaka.

KRAFTKARLAR OCH PILSNERKULTUR

När den sista virkeslasten lämnade Hudiksvalls hamn i början av 2000-talet skrevs samtidigt sista kapitlet i en epok som hade varit i nästan 150 år. Annat var det runt 1900-talet då fartygen ofta låg på lång rad längs kajen. Ett stickprov i hamnstatistiken visar att det 1955 var 258 fartyg som lastade eller lossade i Hudiksvalls hamn. På den tiden kunde det ta både dagar och veckor att lasta ett fartyg. Stuveriarbetarna, eller ”hamnsjåarna” som de kallades, var hamnens kraftkarlar med ett både tungt och farligt jobb. Socialt hade de låg status och många av de fick också oförtjänt dåligt rykte. Grötfrukost på Kafé Strand och en pilsner med smörgås på ”Bockarna” efter jobbet var standard. Själva var de ofta stora profiler och nästan mytomspunna för sitt bekymmersfria leverne. Sanningen var kanske en annan. Där fanns Bölja, Svarten, Linne, Stora bullret, Vilda Ville och Kalle på sne, och en lång rad andra som nästan ingen visste vad de egentligen hette. Män som var levande legender i en miljö som satte sin prägel på hamnstaden Hudiksvall.

BÅTLIV OCH VILDA TULLBESLAG

Genom sin koppling till havet har Hudiksvall alltid haft en stark båtlivstradition. Den så kallade Pettersson-båten som byggdes i ett antal olika modeller fram till 1950-talet var en av de vanligaste på träbåtarnas tid. Det var just en båt av Pettersson-modell som blev hudiksvalls tullens första riktiga ”tulljakt”.  Hudiksvalls tullen opererade från tullhuset, byggt på 1880-talet, och hade som huvuduppgift att kontrollera så att lastning och lossning av fartygen följde tulldeklarationerna. I uppgiften ingick också att förhindra smuggling i både mindre och större skala - allt från någon enstaka cigarettlimpa eller whiskyflaska till det jättekap av cigaretter som gjordes 1961 då 200 000 cigaretter togs i beslag från ett ryskt handelsfartyg i Iggesund. Cigaretterna, förpackade i stora kartonger, hade sjömännen tänkt sig att sälja till underpris i Sverige. Nu hamnade de genom Hudik-tullens försorg i Håstaholmens värmepanna och därmed gick upp i rök.

DOFTEN FRÅN VARVET

En produkt som alltid förknippas med fiskarstaden i Hudiksvall är förstås strömmingen i alla dess former. När högsommaren stod i full blom stod sig en omisskännlig doft från Varvet. Det var dags att packa om surströmmingen från jägarkaggarna till plåtburkarna vid Gävlefisk. Extrapersonal, företrädelsevis kvinnor och ofta boende i kasernerna uppe på Varvet, kallades in till detta ”doftkalas” som var ett rent hantverk. Surströmmingen tömdes upp på stora soteringsbord och packades för hand. Burk efter burk, drypande av surströmmingsspad, lyftes fram till falsmaskinen o slogs ihop. Det var stora kvantiteter det handlade om. I Mitten av 50-talet kunder det röra sig om 120 000 burkar Bockens surströmming som skulle ut på marknaden. De som jobbade med att packa surströmming kunde knappast dölja det för sin omgivning. Doften satt inte bara i kläderna, utan också i skinnet. Det hjälpte inte hur mycket man än tvättade sig - doften av surströmming satt ändå kvar.
Annars var saltströmming, lutfisk, böckling och lökströmming Gävlefisks stora produkter från den egna anläggningen på Varvet i Hudiksvall. Saltströmming var ofta basföda för många familjer i fiskarstaden Hudik.

BRYLKRÄM OCH ROCKEN´ROLL

Utanför stamfiket på Storgatan i Hudiksvall står en svart Ford Custom 1948. Där inne sitter bilägaren med sitt raggargäng. Coca Cola och himlabåge är standardbesällning. Från Jukeboxen svänger den nya tidens musik. Ur en korsbefruktning av country, rockabilly och rythm´n blues hade Rock´n Roll exploderat och slagit klorna i världens tonåringar. På den tiden gick den klassiska raggarrundan från Café Wasa, upp till Bio Rita, mot Salutorget och sedan Västra Tullgatan fram till Öhmans hörna”. Därifrån blev det Storgatan österut, förbi stenmuren vid museet där flickorna ofta satt, vidare mot Erikssons konditori, runt kvarteret som idag är Kulturhuset. Upp på Storgatan igen och tillbaka mot Café Wasa. I gathörnet vid Storgatan-Käppuddsgatan stod de icke bilburna i Hudik och beundrade raggaråken. Ibland hände det att de stannade till hos ” Ella på Drott”, en av Hudiks legendariska kaféservitriser. Under en kort period fanns också glass- och korvbaren ” Drop In”, som var det närmaste man kunde komma ” sista natten med gänget”.

HÄLSINGEMARKN´N 1910

Det är välbekant att marknaden i Hudiksvall har gamla traditioner. Faktum är att det varit marknader ända sedan tidigt 1500-tal och tidvis hölls inte mindre än tre årliga marknader i Hudiksvall, två vintermarknader och en höstmarknad. Marknadståget från Bergsjö till Hudiksvall blev populärt och man satte in extratåg på Bergsjöbanan med särskilda vagnar riktade till ungdomarna med litet mindre krav på komfort. Man använde helt enkelt öppna godsvagnar och satte brädor tvärs över som sittplatser. Det kunde gå nog så livligt tillväga på dessa marknadståg och det hände mer än en gång att någon yngling tog med sig en laddad revolver för att kunna salutera vid stoppen på de små stationerna. Det fanns faktiskt ett ännu billigare sätt att via järnvägen ta sig från norra Hälsingland till marknaden i Hudiksvall. Nämligen att vandra efter järnvägen. Det var egentligen förbjudet av säkerhetsskäl, men det kunde man kringgå genom att köpa en gångbiljett. Det var naturligtvis ansträngande att vandra drygt fyra mil efter järnvägen från Bergsjö till Hudiksvall, men det var desto billigare. Även i modernare tid hände det att marknadsresenärer på järnväg tvingades åka spartanskt. Under krigsåret 1944 hade svenska staten lånat ut alla tillgängliga personvagnar till Finland som var illa ute i kriget mot Ryssland. Det innebar i sin tur att SJ inte hade några vanliga vagnar att sätta in för de planerade extratågen till marknaden i Hudiksvall. Dilemmat löstes genom att man helt enkelt satte in godsfinkor i extratågen och under två dagar reste totalt över 7000 nöjeslystna, företrädesvis folk från Nordanstig och Söderhamn i godsfinkor för att uppleva marknaden 1944. Under 1900-talet upplevde höstmässan i Hudiksvall ett fantastiskt uppsving. Den kom med tiden att bli Hälsingland största årliga publikevenemang, och är det än idag.

FORSABLÅTT

År 1898, i en tid då mannen äger rättigheten och kvinnan skyldigheten, bygger man i Hälsingland i Forsa, en liten by med fyra hemman, en nytt linspinneri.
Den gamla traditionen att spinna linet för hand räckte inte längre till för att mata maskinvävstolarnas framfart. Tradition konverterade till innovation. Kloka män, planerade, byggde stor fabrik och köpte spinnerimaskiner från Irland på krita. Men vilka skulle spinna lintråden vid maskinerna? Kvinnor såklart, men ingen visste hur man hanterade dessa moderna elektriska vidunder. Dessutom hade kvinnorna från Forsa alldeles för tjocka fingrar för att sköta de där maskinerna. Det ser man ju, sa disponent Axel Lehman och kliade sig i huvudet med för det ändamålet alldeles lagom tjocka fingrar. Med löften om högre löner och bra bostäder anställdes spinnerskor från Irland, Böhmen och Tyskland till fabriken i den lilla byn Forsa. Kvinnor med arbetslivserfarenheter och lagom smala flinka fingrar. Behovet av arbetskraftsinvandring och kunskap var enormt. Det var helt enkelt avgörande för spinneriets framtid.
Längs maskinernas långa rader samsades kvinnorna i fabrikens dunkel och larm. Med landsmaninnorna vid sin sida föll sig det nya språket inte naturligt. Det uteblev. Tid blir till dag, blir till år, blir till vardag där skrattet delade samma andetag med saknaden. Efter dom där hemma. Efter att förstå språket. Efter värdighet. Men om ingen gör något, vem gör något då? När Karin är 14 år gammal leder hon alla sin arbetskamrater i haspelsalen på spinneriet till strejk. Året är 1914 och för kvinnorna väger skyldigheten fortfarande långt mycket tyngre än rättigheten.
Bland sina arbetskamrater pratade Karin alltid om vikten att organiseras sig. Tillsammans kan vi förändra!
Men det gick långsamt. En av kvinnorna sa:
 - Karin, vi har fått två öron och en mun av den anledningen av vi skall lyssna
mer än vad vi pratar. - Ja, sa Karin. Men nu har jag lyssnat så länge till alla orättvisor och sett missnöje att jag inte kan vara tyst längre.

SNUSET, EN DYRGRIP

Huset byggdes ursprungligen för Hälsinglands enskilda bank redan 1880, Hälsinglands museum flyttade in i slutet på 1930-talet. Bland alla dyrgripar (som låg i tryggt förvar under bankepoken) i de olika bankfacken så förvarade även Edvard Frisk (snusfrisken) sitt hemliga recept på snus här! Snusfrisken och hans son Edvin brukade i snusannonserna ha en särskild ruta där bankdirektören intygande att det hemliga receptet förvarades på ett säkert sätt i banken. Idag förvaras andra värdefulla konstföremål i Museet.

KRONÄRTSKOCKA MED FYLLNING Á LA DUMKY

I början av förra seklet fanns surströmmingssällskapet i Hudiksvall. Medlemmarna i sällskapet bestod av stadens societet, det var exempelvis Karl Starbäck som var adjunkt vid Hudiksvalls högre allmänna läroverk i några år. Starbäck var också riksdagsledamot i andra kammaren för Frisinnade landsföreningens riksdagsparti (senare Liberalerna) Bland sällskapets övriga ledamöter fanns Oscar Midling som var disponent på Hudiksvalls Trävaru AB (som sedan blev Iggesunds bruk). Inspector Köhling är ett annat namn liksom tandläkaren Johan Wilhelm Dumky (som förmodligen skapade den spännande maträtten kronärtskocka med fyllning á la Dumky). Festmiddagarna avslutades med den fantasieggande desserten ”förbjuden frukt”. Högtidstalen innehöll gärna hyllningar till Bellman och man önskade att den "bachanaliska yran skulle fånga deras själ och bekymren förjaga…” och att man skulle ”äta dricka och vara glad, leva i nuet och för stunden”. Dessutom står det i deras sångbok ”släpp Barabammen loss” vilket man kan anta är en tjusig omskrivning för att ta sig en brakfylla….

AUTOMATHUSET

Av alla karaktärs-byggnader i Hudiksvall som ritats av Frey Berglund så är Automathuset det mest iögonfallande (mycket beroende på sin storlek) byggtiden var lång fr. 1906 - 1910 vilket dels berodde på storstrejken men också pga att byggherren, bank-kamrer Alfred Johansson, beviljat sig så förmånliga lån att han fick sluta på banken. I huset bodde ursprungligen stadens societet. Lägenheterna var otroligt lyxiga med den tiden mått: rinnande vatten, centralvärme, elektricitet och så småningom även vattenklosetter. Framtill ombyggnationen på 30-talet var dessutom lägenheterna mycket stora! I huset öppnade stadens första biograf redan 1908 (alltså innan huset var helt klart) sedan dess har det funnits ett antal biografer i huset, den sista var "Prisma" som låg där det idag är en pizzeria. restaurangen "Rex automaten" har givit namn åt huset, den öppnade 1919 och stängde i början på 30-talet.

ETT BLOSS I NATTEN

Klockan 04.00 på trettondagen år 1945 ser en lots ute på Hölick ett bloss på den nattsvarta himlen. Ett bloss som bär på hoppet om att bli sedd. 131 Ingermanlänningar på flykt når efter 61 timmar på stormens vatten till slut en fredlig hamn. Landstormens män och Lottakåren möter en bedrövlig syn där människan, utspelad av kriget, har huvudrollen. Under däck i den nästintill förlista båten Ulappa, sitter människor och barn om vart andra på en alldeles för trång yta. Kläderna de bär har av kölden frusit fast på deras kroppar och med varsam hand får kläderna skäras loss. Försiktigt. Doften av den midjehöga sörjan av träck och uppkastningar är obeskrivlig. En ung man, Eino 16 år, märkt av krigets slag och sparkar, får av en av landstormens män en päls av fårskinn lagd över sina axlar. En händelse som gav honom värme i den stelfrusna och iskalla natten. Överallt, runt honom bland filtar, varma drycker och omtanke finns hans medflyktingar. Få han känner, alla han delar samma öde med. Gengas bussen kör från Hölick i skytteltrafik. De följande dagarna berättar historien om hur Hudiksvall med Lottakårens Dagmar Bill i spetsen öppnade sin famn för flyktingarna från Ingermanland. Ett stort pådrag som involverade en stor del av stadens kvinnor. Läroverkets gymnastiksal blev flyktingförläggning i karantän och insamlade kläder gav både färg och hopp. En gammal man går i sakta mak mot den varma duschen. Benen bär honom inte riktigt, blicken trött men rösten är märkligt klar och uppriktig: Vi kommer som främlingar, men dom tar emot oss som släktingar.

GODISSTADEN

Tillverkning av godis har i många generationer varit en viktig verksamhet i Hudiksvall. Fagerströms karamellfabrik har funnits i staden sedan 1922 då Emma Fagerström från Hassela började karamellkokning i blygsam skala. Med sig till Hudik hade hon gamla recept på goda karameller och det krävdes sannerligen eftersom det måste ha varit riktigt svårt att slå sig fram i branschen i Hudiksvall där det fanns flera karamelltillverkare, inte minst jättestora Jerlins som då hade en förhållandevis ny fabrik i fastigheten i korsningen Storgatan och Kungsgatan.
Jerlins hade, när det var som mest vid åren före första världskriget, 120 anställda och var en av de absolut största arbetsgivarna i staden. Jerlins fabrik låg från början i Åvik och hade runt förra sekelskiftet en nästan osannolik omfattning med lokaler inrymda i flera kvarter i Åvik. Där fanns chokladfabrik, saftfabrik, fabrik för dragéring, två karamellfabriker, julkaramellfabrik, lådfabrik och ett särskilt plåtslageri som gjorde de egna karamellburkarna. När Åvik brann sommaren 1906 blev Jerlins fabriker ett av offren. Men fabrikören Olof Jerlin byggde upp verksamheten igen, den gången i en ny fastighet i centrala Hudiksvall. Jerlins hade en storsäljare i form av en gräddbonbon som var en föregångare till gräddkolan. Länge var det mesta ett rent hantverk. Som mest kokades 150 ton karameller om året i fabriken inne i staden. Med tiden blev tillverkningen mera maskinell och antalet anställda sjönk markant. Olof Jerlin ville utöka och bygga fabrik också på granntomten, men stadens myndigheter sade ifrån.
Fabriken flyttades därför till Håsta där man 1924 byggde en trevånings fabrik i timmer. Sedan Olof Jerlin avlidit 1936 drev sonen Ernst fabriken i mindre skala ända in på femtiotalet. Och för konkurrenten Emma Fagerström gick affärerna riktigt bra. Hon började i ett uthus på Nygatan i sin blivande make Anders Wiktor Sundströms fastighet. När han avled 1936 fick hon ensam klara försörjningen. Det var särskilt kärvt att bedriva karamellfabrik under världskriget när sockret var ransonerat. Men karamellkokningen efter det gamla receptet klarade konkurrensen och 1954, under ledning av sonen Erik, kunde man flytta tillverkningen till gamla biljardfabriken på Trädgårdsgatan.
Fagerströms anställde folk och expanderade. Man investerade i maskiner. Än i dag är företaget i familjen ägo och man är inne på fjärde generationen. Fagerströms Karamellfabrik är ett populärt besöksmål ung som gammal. 

STRÖMMINGEN

Tidigt om morgonen rodde mestadels kvinnorna in till Hudiksvall från öarna och fiskelägena för att sälja strömming till köpmännen. Landsfiskalen var på plats för att se att allt gick rätt och riktig till. Hudiksvall som ligger längs Jungfrukusten är en utpräglad hamnstad där fisket tidigt satte sin prägel på stadsbilden. Ännu på fyrtiotalet var Hudik en betydelsefull fiskarstad, vilket märktes tydligt morgnarna när fiskarbåtarna tuffade in i strömmingssundet med färsk strömming utifrån öarna och fiskelägena. Stadsborna gjorde sina sedvanliga inköpsrundor ner till bland annat Berglunds Fiskaffär och man var vana att alltid få en vara som på sin höjd var nattgammal. 

MÖLJEN

Ett fascinerande ord om en fascinerande plats. Ordet brukar fånga besökares nyfikenhet, vad betyder det egentligen? Jo, dialektordet ’mölja’ betyder ’sörja’, eller ’röra’ och stämmer bra med 1800-talets plats - både lerig och sumpig, den hade ju varit havsbotten en gång. Och så finns ett lånord ’möljen’ i andra dialekter som betyder ’kaj’ eller ’landningsplats’ (för båtar). Så började man säga Möljen, kanske för tvåhundra år sedan, man uttalade det med runt och tjock l. En mängd historia finns här förstås. En gång var det centrum för strömmingsfisket i Hudiksvall. Strömmingstrappan låg där, laster lossade och försåldes vid strömmingssundet. Ibland stod marknadsstånd längs Hamngatan och den smalspåriga järnvägen Bergsjökoa slamrade fram, pinglade i kurvan och pustade sin ånga. Och fortfarande minns många ”Drosken”. Det var namnet på taxistationen. En enkel byggnad inklämd mellan sjöbodarna, taxibilarna stod uppradade utanför, först stora och kantiga, efterhand runda, bulliga. Drosken var mötesplats och en plats för kommunikation. Man tog ju en droska under femtio- och sextiotalen. Ett gammalt ord för ett hästdraget fordon. Man samlade ihop ett gäng och tog droskan till danserna på Högliden eller till Rahms loge, eller till fotbollsmatchen i Forsa eller Iggesund. ”Droskens” insida hade två små rum: en telefonväxel och ett krypin för chaufförerna som väntade på sina körningar. Taxichaufförerna bar uniform, och även busschaufförer. En välknäppt kavaj och en stilig uniformsmössa med skärm, det ingav förtroende, och signalerade lite status. Utanför stugan stod bensinpumpen och på taket den runda ESSO-skylten. Även allmänheten kunde tanka där. När soppatorsk hotade kunde man svänga ner till ”Drosken” skicka in en tia genom fönstret till växeltelefonisten och problemet var löst. Sveriges modernaste busstation fanns också på Möljen, uppförd 1938, försedd med vattenklosett, dricksvattenfontän och så småningom ett café, som drevs av läroverksadjunkten Arvid och hans fru. Landsvägsbussarna band ihop stad och land och stora lastboxar distribuerade varor ut till lanthandeln. Ett fascinerande ställe, fullt av överraskningar, skeppshandel, den berömda korvkiosken Graveleijs, den gamla brandstationen strax intill. Dofter av strömming, stenkol och vanliga avgaser. En bit bort låg porten till världen – hamnen där de sågade brädorna for ut på export. Allt i minnesboxen idag. Taxistugan blev sommarstuga, busstationen restaurang och strömmingen får du själv dra upp idag. Allt förändras - men Möljen består.

KOLBULLEN

Kolbullen är en riktig älsklingsrätt för många. Det är inte bara mat, det är en upplevelse. På event, spelmansstämmor och festivaler serveras ofta den feta, salta och mättande rätten, och köerna brukar ringla sig långa. Är det riktiga specialister som steker så brukar de showa och kasta upp kolbullarna när de vänder de i pannan. Stekspade brukar betraktas som fusk. Det är ett skådespel med eld och många pannor i gång samtidigt, och värd att vänta på!
Matarvet kommer från kolare och skogshuggare som bodde i skogen under långa arbetsperioder. De behövde energirik mat och hade med sig det som kallas amerikafläsk och mjöl till sina kolarkojor. Idag används rimmat sidfläsk. Det sägs att kolbullen har sin vagga i Hälsinglands skogar och att den sen spridit sig runt om i landet. De ska stekas över öppen eld i en välanvänd gjutjärnspanna.

REBELLI

Nu är klockan slagen! Tiden är inne! Framåt! Mod gossar! Så löd ropen 4 mars 1869 när Rådhusklockan slagit sitt åttonde slag. Köldens år 1867 följdes av Torkans år 1868. Vårvintern 1869 var svälten nära och tålamodet slut. Fiskarsocietetens maktställning ekonomiskt och politiskt var på nedgång och handels- och industrimännens på uppgång. En stad i förvandling. Det gamla möter det nya i Hudiksvall.  Missnöje med skuldsättning av stadens jord för att stödja trävaruindustrin och järnvägsbygge. Missnöje med stadens övertagande av burskapens jordar. Måttet blev rågat när fiskarbefolkningen fråntogs de traditionella vinterarbetena. Istället anställdes folk utifrån, främmande arbetare. Demonstranterna, som samlats vid Rådhuset, drog iväg möt Västra tullen för att visa sitt missnöje och revanschlusta mot de nya ”herrarna”: Grosshandlare Fredin, medlem i stadsfullmäktige, grosshandlare Lundström, stadsfullmäktiges ordförande, borgmästare Schmidt, Järnvägsbolagets chef Regnander, handlare Åström med flera. Med staketspjälor, störar och andra tillhyggen slås gatlyktor och fönsterrutor sönder. Den arbetslöse skeppskocken Janne Dalin tar täten och går till angrepp mot bagare Almgren som lyfter och avlossar sin hagelbössa. Janne träffas i bröstet, tumlar baklänges och faller död ner i snön framför fötterna på kamraterna. Lugnet i staden är återställt men orsakerna till upploppet lever vidare. Almgren döms till dagsböter. Åtta av demonstranterna, fiskar- och arbetarsöner, döms till flera års straffarbete på Långholmen i Stockholm.

HÄLSINGESTÄMMA

1906 besökte dåvarande professorn vid Uppsala universitet, Nathan Söderblom sin uppväxtort Delsbo. Han fann till sin stora sorg att den gamla fina kulturen höll på att försvinna. Folkmusiken uppskattades inte till sitt fulla värde och ute i gårdarna tapetserade folk över sina gamla fina väggmålningar. Och Delsbomöblerna hade börjat ersättas med köpta, maskintillverkade bord och pinnstolar. Nathan förfärades vid tanken att den särpräglade kulturen skulle försvinna. När han kom tillbaka till Uppsala, höll han ett flammande tal till Gästrike - Hälsinge Nation om förhållandena i Delsbo och man enades om att rädda kulturen. Nathans ansträngningar resulterade i att Nathan Söderblom, Gästrike - Hälsinge Nation och musikgeniet Sven Kjellström från Hudiksvall kunde arrangera den första Hälsingestämman i Delsbo år 1908. Till stämman hade man lyckats engagera statsminister Arvid Lindman som talare och man visade upp ett riktigt Delsbobröllop. Till stämman kom cirka 15 000 besökare och det sägs att det inte hade samlats så mycket folk i Delsbo sedan 1528, då Gustaf Vasa besökte Delsbo. Hälsingestämman arrangerades sedan under ett tiotal år på olika platser i Hälsingland. Så småningom tog den slut och låg nere till 1952, då Delsbo Hembygdsförening blåste nytt liv i stämman, på samma grunder som Nathan Söderblom, men under nuvarande namn Delsbostämman som går av stapeln första söndagen i juli.  

HÄLSINGLANDS HÖGSTA ÄTTESTUPA

På Blacksåsbergets topp bjuds det på en hänförande utsikt med Hälsinglands blånande berg i bakgrunden. En bra dag ser man ända ut till kusten.
Det är en krävande strapats att ge sig upp på berget från öster men det är väl värt mödan. Från toppen har man en fantastisk utsikt över hälsingeskogarna och vid klart väder ser man havet i öster. Den som vill ha en lättare vandring upp kan åka till Oppsjöskogens naturreservat på bergets västra sida och därifrån följa Sjuvallsleden.
Majestätiskt tornar Blacksås upp sig över de vidsträckta hälsingeskogarna. Berget, med sina dramatiska stup och gamla skogar, är ett populärt utflyktsmål. Det är inte bara utsikten som genom tiderna lockat besökare till det mytomspunna berget.
Värt ett besök!
Nedanför den lodräta bergväggen finns en brant, blockrik sluttning. Under årtusenden har stenar och block, vissa stora som hus, sprängts ur berget av tjälen och rasat nerför sluttningen.

HÄLSINGLANDS LANDSKAPSRÄTT

I Hälsingland finns ett rikt skafferi med färsk fisk både från Ljusnan, insjöar och Östersjön. Här finns många gårdar och en fäbodkultur kopplad till dem. Skogens skafferi är rikt på svamp, bär, vilt och skogsfågel. Världsarvet Hälsingegårdar har rikt utsmyckade rum byggda för livets alla fester och måltider.
Hälsinglands landskapsrätt:
FÖRRÄTT - Tunnbrödets faser
Glöhuppa med jästsmör, tunnbröd med ”surströmming” av syrade grönsaker och ättikgravad strömming, tunnbrödschips med lammsylta och lambetta.
VARMRÄTT - Skogens konung
Älg stekdetalj, bräserad älgnacke och rotselleri i form av crème och råstekta tärningar, friterad ostkaka rullad i torkad rotselleri.
DESSERT - Rullrån på Hälsingevis
Rånrullar, Hälsingeostkake-glass, maräng och hallon, varma ostkaketärningar i grädde.

GROTTOR

Europas näst längsta system av urbergsgrottor.
I Hölicks naturreservat på Hornslandets sydspets finns Hölickgrottorna.
Europas näst längsta system av urbergsgrottor, hela 1 340 m. Ett spännande besöksmål för hela familjen.
I Bodagrottornas naturreservat finns en urbergsgrotta som anses vara den näst längsta i världen! Med sina totalt drygt 2900 meter är den en av Sveriges längsta kända grottsystem. Grottsystemets stora ingång, Fläckgrottan, med stora centralsalen kan relativt lätt besökas av de flesta. Grottsystemet är 2622 m, och på sina håll är gångar och salar i tre våningar. Som urbergsgrotta kommer Bodagrottorna som nummer två i världen, och överträffas endast av Tsodogrottan i Nordamerika. Besök i grottorna sker på egen risk och kräver, förutom lämplig utrustning med minst tre ljuskällor, rätt sinnelag. Rekommenderas för den oerfarne besökaren att besöka grottorna med guide.Under våren är grottorna våta och isiga. Lämpligaste besökstid är juli-oktober, då grottorna är torra vid vackert väder.

HÄLSINGLAND

TÄNK OM… …fler visste vad vi har att erbjuda här i destinationen Hudiksvall och Hälsingland! Om fler kunde känna till allt det som är så unikt med vår natur, kultur, människorna och våra möjligheter till genuina upplevelser. Och förstå varför vi älskar just denna plats. Tänk, de skulle bli så förundrade över allt det vi har att bjuda på. Förhoppningsvis skulle de bli så nöjda och nyfikna på mer att de vill komma tillbaka. I Hälsingland lever vi med det orörda djur- och naturlivet runt husknuten. Det vidunderligt vackra landskapet, med sitt kontrastrika sceneri av vidsträckta skärgård, sjöar, älvar, djupa trolska skogar och karakteristiska berg, som med tiden blir en del av oss. Vyerna för oss trots det, att gång på gång dra efter andan, i insikten om vår egen lycka. Att vi får tillhöra och varje dag uppleva just denna plats på jorden. Den som en gång lämnat Hälsingland, vet vad hemlängtan vill säga. Hur det är att tidigt en morgon få uppleva skådespelet när dimman lättar över dalens stilla skönhet, ett stilla dopp i den solglittrande skärgården, att vi vila blicken på de blånande bergen i fjärran.
Vår bygd är rik på möjligheter för att leva, bo och verka på ett bra och berikande sätt. Vi har en mångfacetterad kultur av människor, konst, mat, musik för alla sinnen. Vi har en tradition att omfamna nytänkande och ett levande kulturarv som ständigt inspirerar. Vi hittar våra egna lösningar och att mejsla fram en egen, unik tolkning ligger i vår natur - oavsett om det gäller en ny konst- eller byggnadsstil, nya smaker, melodiska toner eller upplevelser. Just mat och upplevelser är strakt förknippade med varandra här i Hälsingland och man kan titta in på ostmejeriet, stanna vid en kubbskrubb eller potatiskiosk, en ekologisk grönsaksodling eller varför inte ett pinfärskt kallt glas mjölk från lokalt mejeri. Allt inom behagligt avstånd. Besökare i Hälsingland förundras ofta över hur enkelt och okomplicerat det är att leva här. Visst har vi en tradition av att vara lösningsorienterade och uppfinningsrika. Inflyttare har välkomnats genom olika tider och vi har inspirerats av varandra. Många hälsingegenerationer har gynnats av både framåtanda och driv. Här finns alla möjligheter till ett rikt familjeliv, arbetsliv och friluftsliv och det blir tid över - tid, för att bara vara i Hälsingland.

GLADA HUDIK

Sällskapslivet under mitten av 1800-talet växte fram i Hudiksvalls stad där isoleringen från yttervärlden, åtminstone vintertid, var en realitet. Posten kom bara ett par gånger i veckan, tidningar och böcker var sällsynta och telefonen tillhörde framtiden.
När vintermånaderna kom och järnvägen lades upp för vinterförvaring och isen stängde in hamnen föddes en ännu starkare lust till sällskap, samvaro, skvaller och musik.
Musik, egna bjudningar och dricka brunn blev en stor del av den okomplicerade och glada samvaron som uppstod när borgerligheten träffades och hade roligt tillsammans i parken intill vad som idag är Hudiksvalls teater. Och det var så uttrycket Glada Hudik föddes.
Begreppet sägs dessutom kunna ha ett samband med uttrycket ”en hudik” som är lånat från plattyskan och betyder ”en trevlig prick”.